flyktingar från salzburg till preussen och brandenburg intressant historia i videon Fantastiska hembygdsberättelser

(av Nadja Laue)
När Luthers reformation fick mer och mer stöd i Tyskland, spillde denna tro över på Österrike och Schweiz. Men de ärkekonservativa katolska länderna ville inte tolerera någon reformatorisk våg. De ville hålla fast vid den påveälskande tron. Men under jorden, i hemlighet, fanns det människor som följde Luthers lära och predikade enligt hans nya riktlinjer. - Medan bondekriget (1525-26) och sedan trettioåriga kriget (1618-48) rasade på tysk mark, växte de hemliga gemenskaperna.

Och slutligen, 1731, krävdes en trohetsed av Salzburgs befolkning (som vi nu vill titta närmare på här).
| Den 5 augusti 1731 svor protestanterna i Salzburg sin trohet. Men resultatet blev att protestanterna från Salzburg inte längre fick stanna i sitt land.

De ville inte ha en splittring i kyrkan. | Stora grupper bildades och till slut lämnade 20 000 människor från Salzburg sitt hemland. - En nåd gavs dem. De fick lämna sitt land med sina ägodelar och tog med sig sina fruar och barn samt sin boskap och allt lösöre. På senhösten 1731 och vintern 1732 fördrevs de första 5 000 pigor och drängar från landet. Några av dem tillfångatogs utan förvarning och släpptes endast vid de nationella gränserna. Men vart ska alla människor ta vägen? 20 000 människor ville bli omhändertagna och matade, ville bo och arbeta. - Så var kunde du ha placerat dem? - Egentligen fanns det bara ett land som gärna accepterade dem då: Preussen. - - Vid den tiden var Preussen fortfarande under uppbyggnad. Berlin var fortfarande en mindre stad med lite mer än 5 000 invånare. Här skulle en stor metropol byggas. Men utan medborgare, utan människor som förde in skatter och arbete i landet var detta knappast möjligt. | Den 2 februari 1732 utfärdade Friedrich Wilhelm I det preussiska inbjudningspatentet för invånarna i Salzburg. Folket följde Preussens uppmaning i massor. Samtidigt åkte några invånare i Salzburg till Nederländerna eller till Amerika. Men vi är intresserade av den stora rörelsen till Brandenburg och Preussen. Idag skulle man helt enkelt gå ombord på flyget eller tåget.

Då hade folk inte möjlighet att göra det. Det fanns bara dina egna fötter, eller flockdjurets. Folket fick trots allt tillryggalägga 64 mil och det med ett enormt följe av gamla människor, kvinnor och barn. Mat var knappt och man var tvungen att lita på mildheten från folket i det land man gick igenom. För att komma fram inom den tidsram som den preussiske kungen angav var man tvungen att tillryggalägga 25 km om dagen. En utmaning för alla inblandade. På vissa ställen togs emot flyktingar. På andra håll var de tvungna att stjäla från träden på vägen för att få mat.

Pengar och smycken såldes snart och intäkterna åts upp. Hunger och kyla gjorde resten. - I Leipzig till exempel togs de väl emot och Halle tog hand om dem också. Detta var inte ovanligt i det protestantiska landet. Nyheten om de utstötta kom två dagar före konvojen. Platserna de gick över var förberedda för folket. - Weissenfels var också en ruttpunkt på vägen norrut.

Två dagar före ankomst hade stadsfullmäktige informerats om att invånarna i Salzburg skulle komma. | Stadens äldste gav skyndsamt råd om hur man skulle handskas med människorna och vad man kunde ge bort från stadens lador. Efter ett tag togs beslutet att inte ge bort något. Du kan inte mata alla.

Processionen fick dock passera genom staden, så det behövdes inte gå förbi staden. Tåget kom från Naumburg. I Naumburg hade de slagit läger vid Vogelwiese. - Bakom staden Weißenfels (ungefär på toppen av Töpferdamm) fanns en öppen plats som skulle bli nästa plats för flyktingarna att övernatta. - Weißenfels var inte så stor då. De små förorter som idag tillhör staden kallades för vilda stadsdelar.

Familjen Tüchner bodde i ett av dessa distrikt. - De var bönder, hade en gård och två åkrar som de brukade fritt.
Gården ska ha stått i området för dagens Lassalleweg.

På gården bodde bonden, hans hustru och deras 16 barn. Dessutom fyra ätare - släktbarn som skulle ha svalt ihjäl i staden, morföräldrarna (båda), sex pigor och tre tjänare. Det var ett stort hushåll. Det fanns alltid för lite att äta.

Konvojen rörde sig genom staden i timmar och bildade sedan en enorm grupp vagnar på det öppna området. Tält och presenningar sattes upp i mitten.
Många eldar värmde och gav ljus.

De magra resterna från Naumburg fördelades rättvist bland alla. Tüchner var i stan den dagen. Han hade köpt en ny plog där och var på väg hem. Han såg människor, hörde dem tala och blev rörd. När han kom hem berättade han för sin fru om flyktingarna. - Hans fru packade en väska med det nybakade brödet, mjölk från kon i en lerkanna och ost, tillsammans med nyhängda korvar och en sida av bacon. De var villiga att ge. De ville hjälpa till i nöden. Tüchnerin tog sig till entouraget med barnen.
Men så fort hon såg ljuset från de många eldarna insåg hon att det hon hade med sig inte skulle räcka. Så hon skickade hem den äldste sonen.

Far och son öppnade ladan och packade ner spannmål och mjöl, kål och potatis på vagnen.
Tjänstefolket fångade kycklingarna från gården och lade dem i hönshus. | Pigorna hämtade allt som var moget och ätbart från trädgården. De tömde skafferiet och skorstenen. Till och med den söta gröten från ugnen var inslagen.

Farfäderna packade piptobaken. Hela domstolen bar och körde allt till flyktinglägret.

De hade till och med med sig en gris. Den slaktades samma kväll. - De gav hjärtligt vad stadsfäderna hade vägrat flyktingarna.
Efter det hade de inte ens en brödskorpa hemma.

När konvojen flyttade vidare dagen efter, tog sig Tüchner in till staden. Han rapporterar vad han hade gjort och att hans familj nu kommer att svälta om staden inte hjälper honom.

Skäms gav rådmännen ut vad han hade gett. Och mer: kommunfullmäktige betalade honom gåvolönen.
Gåvopengar betyder: Om du ger mer än du orkar för att ditt hjärta befaller dig att hjälpa till utan att tänka på om du själv kan råka ut för problem, betalar kyrkan gåvopengarna. Dessa var två guldbitar. - Men det ville inte Tüchner.

Han undrade vad han skulle göra med pengarna. Och visst kunde man ha använt det hemma. Men ladan var full igen. De led inte av hunger, tack vare stadsherrarnas mildhet. Så han lämnade tillbaka den.
Dock inte lika blankt. Nej! Han ville påminna dig lite. | Han donerade till klosterkyrkan i Fenster. Tüchnerfönstret visade en man som överlämnade gåvor till en annan, i bakgrunden en vagn och häst, inför andra människor.

Några veckor senare anlände Salzburgarna till Berlin och stannade där. Idag kan du fortfarande hitta ättlingar till släkten Salzburg här och i Brandenburg. Efternamnen anger deras ursprung. Bland dem finns namnen Brandstädter, Brindlinger, Degner, Höfert, Hohenegger, Höll, Holle, Höllensteiner, Höllgruber, Hölzel, Holzinger, Holzlehner, Holzmann, Hopfgärtner, Hörl, Hoyer, Hubensatter, Huber, Leidreiter, Meyderländer, Modereggerthal. , Pfundtner, Scharfetter, Schindelmeiser, Schweinberger, Sinnhuber, Steinbacher, Turner och andra
Notera från min sida: När jag först läste beskrivningen av fönstret tänkte jag på historien om Josef som hjälpte sina bröder genom hungern i Egypten. Namnet Tüchner-fönstret visade dock vägen för invånarna i Salzburg. | - Fönstret finns inte med i en av klostrets första inventarielistor från 1596. Däremot nämns Tüchner-fönstret i rivningsakten (Byrået för monumentskydd). Den nämner också att den var demonterad och snyggt förpackad.
Det är inte känt varifrån detta målade glasfönster kom. Kanske är det i en bykyrka i området. | Kyrkoböckerna från 1732 visar Tüchners förekomst och gåvobetalningen. |

aktualizovat od: Kayla Braun - 11.04.2023 - 11:34:00
6384cFv99x9z312761S1kBDe62f.7lH

Detta var också mycket vanligt under tidigare århundraden.